Självständig

”Du kanske är för självständig”. Mina vänner och familjemedlemmars ofta upprepade ord ringer i öronen när jag kliver in på min ICA på hörnet för att handla middag. Min farmor tror på fullaste allvar att jag skrämmer bort killar som tjänar mindre än jag. Som om lönebeskedet satt fasttejpat på ryggen när jag skriker efter den dyyraste champagne i baren. Tjena.

Som vanligt kommer jag inte hem till min egen stadsdel förrän alla tankar på riktig matlagning är långt överkurrade och allting i kyldisken ser gott ut i mina hungriga ögon. Till och med de cellofaninlindade gamla pajbitarna som blivit över sen lunchen ser lockande ut. Men någon måtta får det vara, tänker jag och knallar vidare mot köttdisken. Jag grabbar ett paket köttfärs och ger snabbt upp att försöka dividera vikten med kilopriset innan jag stoppar ned den i korgen. För trött, för ointresserad. Vad mycket pengar de måste tjäna på oss så kallade karriärister som värdesätter vår tid mer än extrapriser, tänker jag matt, innan jag knallar vidare mot påläggen. Jag vägrar demonstrativt att köpa singelförpackning av leverpastej, även om det innebär att jag måste slänga halvfulla askar vecka efter vecka. Jag har högaktligt lovat mig själv att aldrig köpa någonting som har "singel" i titeln. Som om det vore något handikapp. Synd om stackars ensamma satar. Glöm det. Never.