Samvete

Igår kväll när jag stod och väntade på tunnelbanan kom en man fram till mig. "Var du kommer ifrån?" sade han på bruten svenska. "Iran? Libanon?". Jag som avskyr den frågan muttrade bara fram svaret. "Är du ensam?" fortsatte han och jag svarade nej och ryggade undan. Men när han tittade på mig med mörka ledsna ögon och sade "Jag är ensam" kunde jag inte låta bli att tycka lite synd om honom. Och när han satte sig mitt emot mig på tunnelbanan tittade jag upp ur min bok och lyssnade på honom när han började prata igen. Han hade varit i Sverige i 10 månader och tittade mycket på tv och läste tidningar för att lära sig språket. Han var kurd från Iran. Där hade han allt. Här hade han inget. Han brukade försöka prata med folk på tunnelbanan för att öva på svenskan; "Och någon gång jag kanske hitta en vän". Stack till i magen på mig. De där mörka sorgsna ögonen. Jag såg att han hade hörapparat också. "Du gift?" frågade han lite hoppfullt. "Nej" sade jag sanningsenligt. "Sambo?" "Ja", ljög jag. Och gick av tunnelbanan med en liten klump i magen, för han såg så ledsen ut och jag har ju så många vänner. Och ljög om att jag hade sambo bara för att jag vet att det är det enklaste sättet att slippa efterhängsna män.

För att döva mitt dåliga samvete gick jag med i Amnesty idag. Då gjorde jag iallafall den ideellt arbetande killen på Stureplan glad. Nu är jag med i Rädda Barnen, Plan och Amnesty. För att trycka undan det där dåliga samvetet och för att köpa mig lite fri från att känna att jag bara är en parasit i världen. Men de ledsna mörka ögonen förföljer mig fortfarande och klumpen i magen vill inte riktigt försvinna. Stackars stackars alla ensamma. Jag har det rätt bra ändå. Jag har mörka ögon som inte är sorgsna.