Helger

Måndagsmorgon, och även om det alltid är lika svårt att komma upp och lika segt att knäppa på datorn på jobbet, känns det inte lika mörkt som det brukade. Delvis såklart för att det de facto är ljusare, men främst för att helgerna är av en liten annan karaktär nuförtiden. Visst vaknar jag fortfarande bakis och undrar om jag sade något dumt kvällen innan, och visst får jag fortfarande ångest över att jag bakisdegat bort en hel helg, men med en stor skillnad. Jag har sällskap i alla de känslorna, och jag vaknar aldrig ensam.

På några månader har jag tagit klivet ut ur singellivet, och jag kan inte påstå att jag saknar det. Om man bortser från det rent emotionella, hur jag känner och hur det pirrar - vilket mer är dagboks- än bloggstoff - så är det många praktiska skillnader. Att det fanns tid för en människa till i mitt fullspäckade liv, det hade jag knappt trott. Men man gör omprioriteringar, och konstigt nog tycker jag inte att jag saknar något. Jag vet inte vad det var jag gjorde tidigare som jag inte gör nu, men tvåsamheten känns som en naturlig och härligt välkommen del av mitt liv nu. Och att vakna tillsammans varje morgon, varje dag. Med armar runt mig, en kropp som redan känns förunderligt välbekant och en blå blick som välkomnar mig in i en ny dag. En dag som alltid börjar lovande. Varje dag.