Vänner och livet i livet

Min vän S:s pappa dog 6 maj. Cancern han dragits med i många år hade tillslut ätit sig igenom hela hans kropp och nu orkade den inte mycket mer. Hon fanns där vid hans sida dygnet runt under hans livs sista två veckor och tog hand om honom. Tvättade, matade, kissade, baddade... och stöttade. Både hans fru och sina bröder. Sista nio dagarna levde han utan dropp. Hjärnan hade gett upp, talet försvann, men hjärtat ville inte sluta slå. När han tillsist gav upp fanns familjen vid hans sida och min vän S slöt hans ögon när andningen upphört. Hon ordnade allt det praktiska, köpte kista, bråkade med Fonus, hämtade på bårhuset, körde till kremeringen, åkte till Norrland med urnan och såg till att han fick en snabb begravning. Efteråt var hon så trött. Åkte till Portugal med en vän och bara sov och promenerade.

När hon berättade detta för mig igår när vi sågs, blev jag först ledsen för att hon var ledsen. Sen så stolt över min vän som är en sådan stark och fantastisk människa. När sen L, som är en annan lika stark och fantastisk människa, kom och mötte upp, och vi tre själasystrar satt där runt bordet, kände jag återigen så starkt att jag är så stolt över mina starka fina underbara vänner och så glad att de valt mig till sin innersta krets. Älskar er. Alltid.