Nationaldag

Nationdaldag och tvättdag. Kombinationen av de två kunde vara sämre, tänker jag där jag sitter med kaffe och tidning ute på gården i strålande solsken, och väntar på att tvätten ska ha cirkulerat klart. Några skjortor hänger och torkar på mattpiskaren bredvid mig. 6 juni, Sveriges nationaldag. Dagen väcker tankar hos mig. Jag hade tänkt gå ned i Vasaparken och fika med Lisa och hennes barn, men vi avstyrde det när vi insåg att parken kommer att hysa plats för naziztdemonstrationer hela dagen. Tanken gör mig så beklämd. När vi nyss firade nationaldag i Norge fanns inte möjligheten till främlingsfientligehet på kartan, iallafall inte vad som var ytligt synligt. Tvätom gick såväl infödda som invandrande norrmänstolta kring i nationaldräkt och synen av en liten svart flicka med norska flaggor nedstuckna i rastaflätorna, värmde mitt hjärta.

Så länge jag kan minnas har den svenska flaggan varit en symbol som väckt reaktioner, och som framgångsrikt stals av nazister och rasister någon gång i min barndom. Främst därför att vi lät dem. Under hela högstadiet och gymnasiet var vi förbjudna att sjunga svenska nationalsången på skolavslutningen, därför att den ansågs rasistisk. Det är ju vansinnigt. Vilket annat land skulle gått med på att avstå från sin egen sång? Varför är vi så tama ibland? Jämför orden osvensk och oamerikansk. Den förra med klart positiv klang, den senare med en negativ, fientlig sådan. Och ändå lever jag tusen gånger hellre i Sverige än i USA och blir illamående av deras onyanserade patriotism.

Sverige är fantastiskt. Det ÄR ju det. Man kan dra allehanda klyschor om hur vackert här är på sommaren, men faktum kvarstår att trots evighetslångt novemberslask och vinterns alla nyanser av grått, lever jag här därför att jag valt det. Jag har provat på andra länder, men trots min till härlften utlänska bakgrund, och mina till fullo osvenska (där kom det...) föräldrar och uppväxt, är jag mer svensk än någonting annat. Här har jag mitt hjärta och hit kommer jag alltid återvända. Även om det bästa jag vet är att lämna Sverige och jag inte har några problem att känna mig hemma exempelvis i Sydamerika, är jag svensk i mitt hjärta. Kan inte låta bli att rygga till inför det faktumet att en sådan mening får rasistiska assiciationer, men nu tycker jag att det är dags att vi återerövrar vår svenskhet. Hade jag en svensk flagga skulle jag bära den idag, kanske i mitt utlänskt mörka hår. Men det har jag ju inte...