Jag stinker

Idag på lunchen var jag och provtränade på lyxiga gymmet Balance. Eftersom man får både shampoo, balsam och allt möjligt där, tänkte jag att hudkrämen på toan också ingick i kitet. Så jag tog en stor klick och började smörja in min eftersoltorra hud, innan jag alltför sent insåg att det stått Hawaiian Tropic på flaskan. Cocosstanken spred sig i omklädningsrummet och Fia som jag tränat med var den första som rynkade på näsan. Sedan dess har jag fått höra mina kolleger 20 meter bort konstatera att "det luktar sololja härinne", Erika i köket grimasera "Vad faaaan är det som luktar cocos" och någonting om Ibiza -84. Det känns som jag sitter i ett litet moln av strandraggardoft och det är bara att hoppas på att jag snart blir immun mot stanken. Men nu förstår jag att flaskans rättmätige ägare måste vara en psykiskt störd individ med grava hämndbegär. Varför skulle annars min stackars omgivning behöva lida av detta?

Nationaldag

Nationdaldag och tvättdag. Kombinationen av de två kunde vara sämre, tänker jag där jag sitter med kaffe och tidning ute på gården i strålande solsken, och väntar på att tvätten ska ha cirkulerat klart. Några skjortor hänger och torkar på mattpiskaren bredvid mig. 6 juni, Sveriges nationaldag. Dagen väcker tankar hos mig. Jag hade tänkt gå ned i Vasaparken och fika med Lisa och hennes barn, men vi avstyrde det när vi insåg att parken kommer att hysa plats för naziztdemonstrationer hela dagen. Tanken gör mig så beklämd. När vi nyss firade nationaldag i Norge fanns inte möjligheten till främlingsfientligehet på kartan, iallafall inte vad som var ytligt synligt. Tvätom gick såväl infödda som invandrande norrmänstolta kring i nationaldräkt och synen av en liten svart flicka med norska flaggor nedstuckna i rastaflätorna, värmde mitt hjärta.

Så länge jag kan minnas har den svenska flaggan varit en symbol som väckt reaktioner, och som framgångsrikt stals av nazister och rasister någon gång i min barndom. Främst därför att vi lät dem. Under hela högstadiet och gymnasiet var vi förbjudna att sjunga svenska nationalsången på skolavslutningen, därför att den ansågs rasistisk. Det är ju vansinnigt. Vilket annat land skulle gått med på att avstå från sin egen sång? Varför är vi så tama ibland? Jämför orden osvensk och oamerikansk. Den förra med klart positiv klang, den senare med en negativ, fientlig sådan. Och ändå lever jag tusen gånger hellre i Sverige än i USA och blir illamående av deras onyanserade patriotism.

Sverige är fantastiskt. Det ÄR ju det. Man kan dra allehanda klyschor om hur vackert här är på sommaren, men faktum kvarstår att trots evighetslångt novemberslask och vinterns alla nyanser av grått, lever jag här därför att jag valt det. Jag har provat på andra länder, men trots min till härlften utlänska bakgrund, och mina till fullo osvenska (där kom det...) föräldrar och uppväxt, är jag mer svensk än någonting annat. Här har jag mitt hjärta och hit kommer jag alltid återvända. Även om det bästa jag vet är att lämna Sverige och jag inte har några problem att känna mig hemma exempelvis i Sydamerika, är jag svensk i mitt hjärta. Kan inte låta bli att rygga till inför det faktumet att en sådan mening får rasistiska assiciationer, men nu tycker jag att det är dags att vi återerövrar vår svenskhet. Hade jag en svensk flagga skulle jag bära den idag, kanske i mitt utlänskt mörka hår. Men det har jag ju inte...

Döv

Häromdagen fick jag vatten i örat när jag duschade och det slock lock för höger öra. Inte så farligt, men den släppte inte under veckan, så i fredags köpte jag en flaska Revaxör. J passade på att köra en rensning också, och på apotekarens inrådan droppade vi Revaxör i öronen på varandra på kvällen och förseglade med fetvadd. Det satte p för fortsatt dialog den kvällen och vi gick och lade oss som två pensionärer och garvade gott åt vår osexighet.

Vaknade vid fyratiden på morgonen och tog ut fetvadden. Revaxören hade förseglat proppen ytterligare och nu hörde jag ingenting på höger öra och nästan ingenting på vänster. J som inte hade någon propp innan, fann sig nu också ha nedsatt hörsel. Så fort Apoteket öppnat på morgonen sprang vi iväg för att köpa en liten blåsa, som den första apotekaren sagt inte behövdes. Det behövdes. Men hjälpte inte direkt. När jag sköljt ned en halvliter kokat vatten i öronen var jag så gott som döv på båda, och fick finna mig i att gå runt som i en bubbla resten av helgen. Pensionärskänslan förstärkdes ytterligare under helgen och jag kan inte säga hur många gånger jag sagt "va" de senaste dagarna. Känner mig totalt avskärmad från världen och får lägga höger öra till den som pratar för att alls kunna höra något. Jävlaskitrevaxör! Jag kommer att mordhota husläkaren om jag inte får komma dit så fort de öppnar måndag morgon. VA??

Vänner och livet i livet

Min vän S:s pappa dog 6 maj. Cancern han dragits med i många år hade tillslut ätit sig igenom hela hans kropp och nu orkade den inte mycket mer. Hon fanns där vid hans sida dygnet runt under hans livs sista två veckor och tog hand om honom. Tvättade, matade, kissade, baddade... och stöttade. Både hans fru och sina bröder. Sista nio dagarna levde han utan dropp. Hjärnan hade gett upp, talet försvann, men hjärtat ville inte sluta slå. När han tillsist gav upp fanns familjen vid hans sida och min vän S slöt hans ögon när andningen upphört. Hon ordnade allt det praktiska, köpte kista, bråkade med Fonus, hämtade på bårhuset, körde till kremeringen, åkte till Norrland med urnan och såg till att han fick en snabb begravning. Efteråt var hon så trött. Åkte till Portugal med en vän och bara sov och promenerade.

När hon berättade detta för mig igår när vi sågs, blev jag först ledsen för att hon var ledsen. Sen så stolt över min vän som är en sådan stark och fantastisk människa. När sen L, som är en annan lika stark och fantastisk människa, kom och mötte upp, och vi tre själasystrar satt där runt bordet, kände jag återigen så starkt att jag är så stolt över mina starka fina underbara vänner och så glad att de valt mig till sin innersta krets. Älskar er. Alltid.

Söndagssol

Det är söndag. Solen skiner när jag vaknar utvilad efter en lyxig hemmalördagskväll. Som vanligt vaknar jag alldeles för tidigt. Jag vet inte varför jag är så pigg på helgmorgnarna och så trött veckans övriga fem morgnar. Men jag passar på att utnyttja min lilla ensamstund med tidning, macka och te. Sen tillbaka ned i sängen med tidning och kopp. Vi vaknar till liv alldeles lagom söndagslångsamt. Solen skiner, pockar mot rutan och säger "kom ut nu!". Rör ihop en pastasallad. Packar bok och filt. Vasaparken väntar med gräsmattor och höjden dit inte barnfamiljerna orkar ta sig. Timmar av tystnad, nedsjunken i varsin bok. Ett leende över en sidvänding, en liten benberöring, någon kommentar om värmen. Men mest bara en ljuvlig söndag med sol i hela kroppen.

Humanist javisst??

Onsdag kväll och identitetskris. Det här är allvarligt. Hur kunde det bli såhär??

När jag sitter här framför laptopen klockan halv tio på kvällen och knappar bland excelfiler och diagram, inför morgondagens möte för att presentera förhandlingsresultat, kan jag inte låta bli att stanna upp i förundran. Hur i hela världen kunde jag hamna här?? Jag var ju humanist! Jag valde den linjen på gymnasiet nästan enbart för att det var den enda teoretiska 3-åriga linjen med bara ett års matte. Visst spelade även spanskan, franskan, engelskan, latinet och svenskan in, men främst var det för att slippa matten i tvåan och trean som jag gjorde valet. Och åh vad vi gick omkring och var humflummare och såg ned på tekniker och naturvetare, som inte hade förstått det där med vad som var viktigt i livet. Jag tror att jag ritade teknikernördar på varenda skolbänk i Fredrika Bremer. För teckning, sånt behärskade ju vi humanister. Och vi skanderade våra slagord på latin och hånskrattade åt dem som inte förstod. Våra avgångsttöjor gjorde vi i egen batik och skolkade från filosofin för att trycka våra namn på ryggen med potatistryck. Himlade med ögonen åt naturvetarna som hade en formel fabriktryckt i bjärta färger. Vi var 18-åriga kungar av den filosofiska världen.

Mattelektionerna led jag mig igenom. I en klass av ettor och tvåor lyckades jag ändå få en trea, mest för att jag inte ville sänka snittbetyget. Och för att många andra var om möjligt ännu sämre och mer omotiverade än jag. Visst ångrade jag mina val senare, när jag ville plugga marknadsföring på univeristetet och treårig matte var ett behörighetskrav, eller när jag för en kort stund trodde att läkaryrket var mitt livskall. Men matten den saknade jag aldrig medan det pågick. Språk, det var mitt gebit det. Verbböjningar, konjunktiv, glosor. Nära nog fotografiskt minne för att lära mig ord. Men siffror. Jag fick blackout bara jag såg ett rutigt papper. Jag - klassens mattepucko, i en klass av bara humanister.

Och nu sitter jag här. Printchef. Det innebär en jäkla massa siffror det. Budgetar, förhandlingar, kontaktkostnader, statistik, diagram. Jag får gåshud av att rada upp orden. Detta är min vardag. Jag, en vänsterhänt kreativ själ med välutvecklad vänster hjärnhalva. En emotionell krutdunk. Nära att drunkna i excelark. VAD HÄNDE? Och hur i hela friden kunde jag komma dit jag lyckats ta mig? Vem är det som är lurad egentligen..?

Oslo

Dagarna försvinner med en rasande fart nu på våren, och då var det visst måndag igen. I helgen var det långhelg igen och jag passade på att klämma in mitt livs första norgebesök. Min bror har nyligen flyttat till Oslo, så jag tog med mig min J för att fira 17 maj. Vi tog tåget dit på onsdagsnatten. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Mitt livs största talang måste vara min förmåga att kunna somna varsomhelst närsomhelst. Nu var vi dessutom två med samma förmåga. Med varsin kudde och ögonmask, samt varandra som stöd, sov vi gott hela natten, med tågets dunkande som sövande monoton melodi. Anlände ganska utvilade nästa morgon, och påbörjade finklädda dagens firande med champagnefrukost. Vi tillbringade sedan dagen på staden, bland mängder av folkdräktsklädda män, barn och kvinnor och jag kunde inte låta bli att undra hur våra grannar kan vara så mycket bättre på nationaldagsfirande än vi svenskar. På kvällen grillade vi ute ett stort gäng och spisade vinylskivor på bärbar gammal grammofon.

Två dagar blev det i Oslo och när vi kom hem hade vi fortfarande lite av helgen kvar. Det blev en traditionell lördagskväll på stan, med medföljande traditionell söndagsseghet dagen därpå. Men med hjälp av lite potatisgratäng, dvd-film och soffmys, kändes det ändå som ett bra slut på en bra helg. Och nu, nya tag på en ny vecka. En vecka utan varken halvdagar eller ledigt. Jag biter ihop....