I'm from Barcelona

Så kom den då, tjejhelgen i Barcelona som vi sett fram emot så mycket. Smet från jobbet vid lunchtid och anlände till Arlanda i god tid för att hinna med både taxfree och hitta till rätt gate. Även vår hyrda lägenhet hittade vi med en extremstressad och högljudd taxichaufförs hjälp och blev insläppta av en fransman som tog betalt för lyan. Den spanska kuststaden bjöd på ett väder som var mer likt sensommar än det höstiga Stockholm vi lämnat och vi begav oss snart ut på stadens gator på jakt efter lämplig middagsrestaurang. Vi lämnade det turistiga Las Ramblas och begav oss in i de kulturella kvarteren El Born. På nolltid hittade vi ett litet hål i väggen där två fransoser härjade bland grytor och drinkar. Vi tog ett glas cava i baren medan vi väntade på ett ledigt bord. Den söte bartendern sade på franska till sin kollega att han inte ville att vi skulle få bord för att utsikten var så fin, och jag avslöjade mig inte utan översatte bara för mina väninnor. Men vi fick mat och bord tillslut och efter några flaskor vin var vi redo för resten av staden. Då hade jag redan talat mer franska än jag gjort på länge. I Spanien. Och vi festade vidare.

Var trötta med glada på lördagfömiddagen när vi begav oss ut på stan för att hitta ett frukostställe. Det blev oljiga ostbaguetter kl tolv. Sen en shoppingsväng på Passeo de García med förvånansvärt klent resultat för alla utom Mary. Ont i fötterna men glada i flipflops och linnen letade vi lunchställe. Det blev Tapas kl 18. Sen hem och sova middag innan vi begav oss ut på middag vid stranden. Vi hade bord kl 23:30. Kändes lite som ett parallelluniversum där allting sker fem timmar senare än normalt. Men på stället Agua satt vi under palmer med vy över stranden och även om det var lite kyligt och infravärmen var nödvändig, kändes det så lyxigt. Vi gick vidare sen, först till ett Stureplansliknande hak också på stranden, där backslicksynglingar härjade bland helrör och champagneflaskor. Jag lyckades med konststycket att stöta på en skamsen printchefskollega i branschen, på mutresa med knallpackade säljare. Men vi lämnade dem därhän och gick och shakade på nästa ställe, Catwalk, där vi som några av få tjejer fick gå in gratis. Sen var det dunka dunka, klappar i baken på blondinerna och småflaskor cava för hela slanten, till klockan slog sex och vi kippade med ögonen och fnissande hoppade in i en av Barcelonas många taxibilar.

Nästa morgon väntade sightseeingbuss och besök i Parc Güell, konstnären Gaudís utflippade men vackra försök till att skapa en en park för de rika. Vi flämtade i värmen i den högt belägna parken och nästan längtade till våra flygplansstolar. Men bara tills vi fick dem och insåg att vi satt längst bak utan möjlighet att fälla ryggstöden och med odören från toan hela tiden starkt närvarande. Landade i ett svinkallt Stockholm (hur länge var vi borta egentligen??) mitt i natten, sena och med ryggskott och fick en flygbussdörr i ansiktet när chauffören utan sexliv smällde den i ansiktet på oss och sade att nästa buss kommer om en halvtimme. När jag äntligen kom hem var jag så trött att jag hade kunnat somna stående, men vilken helg! Och vilken stad. Och vilka underbara tjejer som delade skratt, fniss, prat, sms, cava och säng med mig! Fler tjejweekends till folket!

Gillette Venus

Igår köpte jag en Gillette Venus-rakhyvel, en sån där som man måste ha om man är tjej och vill raka benen på ett trendriktigt sätt. Egentligen hade jag ju redan en fullt fungerande tjejrakhyvel, det förra påfundet Gillette Sensor for Women. Men plötsligt gick det inte längre att få tag på rakblad till den. Jag provade överallt från Claes Ohlson till H&M, men fick till svar att de hade utgått ur det ordinarie sortimentet. Jag svor över de multinationella företagens fula försäljningsknep och passade sedan på att stödja Procter & Gamble lite till genom att köpa en Gillette Venus. Man fick ju ett extra rakblad och en liten burk med kvinnligt raklödder på köpet och vem kan motstå sånt?

Den rymdfarkostliknande förpackningen visade sig i stort sett inbrottssäker. Efter lite kämpande med kniv och sax fick jag dock upp den, och sittandes på badrumsgolvet kände jag mig lite som ett barn när jag med en aningen skamfull glädjekänsla gick igenom de finesser och attiraljer som medföljde i köpet. Och sen kände jag mig nästan lite sugen på att lägga mig på rygg på golvet och forma mina gasellben till ett V, sjungandes ”I’m your Venus, I'm your fire”. Men eftersom jag är en hemlig kvinnorättsaktivist som verkar i det fördolda på Stureplan, tryckte jag undan den känslan och nöjde mig med att muttra ”fånigt”. Och så passade jag på att njuta av det sällsynta tillfället när det kändes lite roligt att raka benen.

Krönikor

Ibland kommer jag att lägga in lite krönikor som jag skrivit här. Bara om ni undrar över ämnen som kanske inte alltid är tokaktuella. Här nedan är den första...

Silikonbabyn

I tider då folk i min omgivning skaffar akrylnaglar, sprayduschad solbränna och lösbröst, skaffar jag mig en låtsasbaby. För när jag går där och drar den trendriktiga trehjuliga Urban Jungle-barnvagnen, är det naturligtvis ingen som ser mig som inte tror att lillkillen däri tillhör mig och fötts ur min kropp. Och jag kommer på mig med att kritiskt granska såväl modellen på andra barnvagnar som innehållet däri och ständigt kommer jag till slutsatsen att min baby är den sötaste och min vagn den snyggaste och mest manövrerbara. När jag granskat färdigt barn och barnvagn vandrar min blick uppåt och jag hinner såväl konstatera att mamman bakom handtaget ser ovanligt fräsch ut för att nyss genomgått en förlossning, som att hon nog inte blivit av med alla graviditetens extrakilon. Är personen bakom vagnen en man, känner jag hur jag sträcker på mig och lite snett blickar ditåt. Jag kan ju inte ge honom den vanliga flirtiga behandlingen, jag ska ju föreställa småbarnsmamma och givetvis har jag en egen snygg och fräsch småbarnspappa därhemma i den nyrenoverade fyrarummaren. Jag ser honom glida omkring på de välbonade trägolven, han har välsittande jeans och en slapp t-shirt som spänner åt över bröstet och överarmarna. Det doftar av den orientaliska grytan han har sjudande på spisen och brödet i ugnen är snart färdiggräddat. Det är därför han har grythandskar på händerna när han möter mig och vårt vackra sovande barn i hallen. Han behöver bara kasta en blick på mig för att förstå vad jag vill och jag stryker honom över det solblekta rufsiga håret samtidigt som… Med ett galltjut väcker Dylan mig ur mitt dagdrömmande och jag återkommer till verkligheten när jag ser att jag kört över en trottoarkant och sånär vält vagnen. De andra, mycket trendiga och framförallt riktiga, mammorna ger mig kritiska blickar och jag känner mig för ett ögonblick naken och avslöjad. Det är väl helt uppenbart att den här tjejen utan koll på tre små hjul, inte kan ha fött ett liv till jorden. Och de där små tuttarna duger väl knappast till att amma med! Men så lyckas jag efter lite famlande i vagnens fack hitta nappen och efter några meter tystnar Dylan och jag känner hur min självsäkerhet återvänder. Jag struttar vidare med vagnen på väg hem till min syster för att återbörda hennes baby. Nu har jag varit vuxen i flera timmar och konstaterar att om andra får ha silikonbröst, kan väl jag få ha mig en silikonbaby.

Senilvarning

Igår kväll kom jag hem utsvulten efter ett spinningpass och skulle jag laga lite middag. Råkade ta ur pastapaketet upp- och nedvänt ur skåpet, med resultatet att ett kilo spaghetti spreds över köksgolvet. Det var tur att jag just hade utfört min kvartalsdammsugning. Trots det lyckades ett stort antal mörka hårstrån krypa in bland spaghettistråna. När jag låg där på golvet såg det ut som ett gigantiskt plockepinn och jag kunde inte låta bli att leka lite. Som en ytterligare försvårande faktor var fullkornsspaghettin av exakt samma färg som mitt fina ekgolv. Jag fnissade till där under köksgolvet över denna extra utmaning i mitt köksplockepinn.
Sen höll jag på att slänga ned hela kilot pasta i det kokande vattnet, och fick ägna tio minuter åt att fiska upp de överflödiga stråna. Hann bli ganska skakig innan middagen var klar. Men allvarligt, jag tror jag håller på att bli lite senil. Och kan vara så vansinnigt disträ. I förra veckan skulle jag lägga lite kläder i tvättkorgen. Helt plötsligt ser jag mig själv stå i badrummet. Jag har öppnat toalocket och kastat ned smutstvätten i toan. I TOAN. Hallå. Hur borta får man vara vid 30 och trekvarts års ålder?? Ser en skrämmande framtid...

Samvete

Igår kväll när jag stod och väntade på tunnelbanan kom en man fram till mig. "Var du kommer ifrån?" sade han på bruten svenska. "Iran? Libanon?". Jag som avskyr den frågan muttrade bara fram svaret. "Är du ensam?" fortsatte han och jag svarade nej och ryggade undan. Men när han tittade på mig med mörka ledsna ögon och sade "Jag är ensam" kunde jag inte låta bli att tycka lite synd om honom. Och när han satte sig mitt emot mig på tunnelbanan tittade jag upp ur min bok och lyssnade på honom när han började prata igen. Han hade varit i Sverige i 10 månader och tittade mycket på tv och läste tidningar för att lära sig språket. Han var kurd från Iran. Där hade han allt. Här hade han inget. Han brukade försöka prata med folk på tunnelbanan för att öva på svenskan; "Och någon gång jag kanske hitta en vän". Stack till i magen på mig. De där mörka sorgsna ögonen. Jag såg att han hade hörapparat också. "Du gift?" frågade han lite hoppfullt. "Nej" sade jag sanningsenligt. "Sambo?" "Ja", ljög jag. Och gick av tunnelbanan med en liten klump i magen, för han såg så ledsen ut och jag har ju så många vänner. Och ljög om att jag hade sambo bara för att jag vet att det är det enklaste sättet att slippa efterhängsna män.

För att döva mitt dåliga samvete gick jag med i Amnesty idag. Då gjorde jag iallafall den ideellt arbetande killen på Stureplan glad. Nu är jag med i Rädda Barnen, Plan och Amnesty. För att trycka undan det där dåliga samvetet och för att köpa mig lite fri från att känna att jag bara är en parasit i världen. Men de ledsna mörka ögonen förföljer mig fortfarande och klumpen i magen vill inte riktigt försvinna. Stackars stackars alla ensamma. Jag har det rätt bra ändå. Jag har mörka ögon som inte är sorgsna.