Vänner och livet i livet

Min vän S:s pappa dog 6 maj. Cancern han dragits med i många år hade tillslut ätit sig igenom hela hans kropp och nu orkade den inte mycket mer. Hon fanns där vid hans sida dygnet runt under hans livs sista två veckor och tog hand om honom. Tvättade, matade, kissade, baddade... och stöttade. Både hans fru och sina bröder. Sista nio dagarna levde han utan dropp. Hjärnan hade gett upp, talet försvann, men hjärtat ville inte sluta slå. När han tillsist gav upp fanns familjen vid hans sida och min vän S slöt hans ögon när andningen upphört. Hon ordnade allt det praktiska, köpte kista, bråkade med Fonus, hämtade på bårhuset, körde till kremeringen, åkte till Norrland med urnan och såg till att han fick en snabb begravning. Efteråt var hon så trött. Åkte till Portugal med en vän och bara sov och promenerade.

När hon berättade detta för mig igår när vi sågs, blev jag först ledsen för att hon var ledsen. Sen så stolt över min vän som är en sådan stark och fantastisk människa. När sen L, som är en annan lika stark och fantastisk människa, kom och mötte upp, och vi tre själasystrar satt där runt bordet, kände jag återigen så starkt att jag är så stolt över mina starka fina underbara vänner och så glad att de valt mig till sin innersta krets. Älskar er. Alltid.

Söndagssol

Det är söndag. Solen skiner när jag vaknar utvilad efter en lyxig hemmalördagskväll. Som vanligt vaknar jag alldeles för tidigt. Jag vet inte varför jag är så pigg på helgmorgnarna och så trött veckans övriga fem morgnar. Men jag passar på att utnyttja min lilla ensamstund med tidning, macka och te. Sen tillbaka ned i sängen med tidning och kopp. Vi vaknar till liv alldeles lagom söndagslångsamt. Solen skiner, pockar mot rutan och säger "kom ut nu!". Rör ihop en pastasallad. Packar bok och filt. Vasaparken väntar med gräsmattor och höjden dit inte barnfamiljerna orkar ta sig. Timmar av tystnad, nedsjunken i varsin bok. Ett leende över en sidvänding, en liten benberöring, någon kommentar om värmen. Men mest bara en ljuvlig söndag med sol i hela kroppen.

Humanist javisst??

Onsdag kväll och identitetskris. Det här är allvarligt. Hur kunde det bli såhär??

När jag sitter här framför laptopen klockan halv tio på kvällen och knappar bland excelfiler och diagram, inför morgondagens möte för att presentera förhandlingsresultat, kan jag inte låta bli att stanna upp i förundran. Hur i hela världen kunde jag hamna här?? Jag var ju humanist! Jag valde den linjen på gymnasiet nästan enbart för att det var den enda teoretiska 3-åriga linjen med bara ett års matte. Visst spelade även spanskan, franskan, engelskan, latinet och svenskan in, men främst var det för att slippa matten i tvåan och trean som jag gjorde valet. Och åh vad vi gick omkring och var humflummare och såg ned på tekniker och naturvetare, som inte hade förstått det där med vad som var viktigt i livet. Jag tror att jag ritade teknikernördar på varenda skolbänk i Fredrika Bremer. För teckning, sånt behärskade ju vi humanister. Och vi skanderade våra slagord på latin och hånskrattade åt dem som inte förstod. Våra avgångsttöjor gjorde vi i egen batik och skolkade från filosofin för att trycka våra namn på ryggen med potatistryck. Himlade med ögonen åt naturvetarna som hade en formel fabriktryckt i bjärta färger. Vi var 18-åriga kungar av den filosofiska världen.

Mattelektionerna led jag mig igenom. I en klass av ettor och tvåor lyckades jag ändå få en trea, mest för att jag inte ville sänka snittbetyget. Och för att många andra var om möjligt ännu sämre och mer omotiverade än jag. Visst ångrade jag mina val senare, när jag ville plugga marknadsföring på univeristetet och treårig matte var ett behörighetskrav, eller när jag för en kort stund trodde att läkaryrket var mitt livskall. Men matten den saknade jag aldrig medan det pågick. Språk, det var mitt gebit det. Verbböjningar, konjunktiv, glosor. Nära nog fotografiskt minne för att lära mig ord. Men siffror. Jag fick blackout bara jag såg ett rutigt papper. Jag - klassens mattepucko, i en klass av bara humanister.

Och nu sitter jag här. Printchef. Det innebär en jäkla massa siffror det. Budgetar, förhandlingar, kontaktkostnader, statistik, diagram. Jag får gåshud av att rada upp orden. Detta är min vardag. Jag, en vänsterhänt kreativ själ med välutvecklad vänster hjärnhalva. En emotionell krutdunk. Nära att drunkna i excelark. VAD HÄNDE? Och hur i hela friden kunde jag komma dit jag lyckats ta mig? Vem är det som är lurad egentligen..?

Oslo

Dagarna försvinner med en rasande fart nu på våren, och då var det visst måndag igen. I helgen var det långhelg igen och jag passade på att klämma in mitt livs första norgebesök. Min bror har nyligen flyttat till Oslo, så jag tog med mig min J för att fira 17 maj. Vi tog tåget dit på onsdagsnatten. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Mitt livs största talang måste vara min förmåga att kunna somna varsomhelst närsomhelst. Nu var vi dessutom två med samma förmåga. Med varsin kudde och ögonmask, samt varandra som stöd, sov vi gott hela natten, med tågets dunkande som sövande monoton melodi. Anlände ganska utvilade nästa morgon, och påbörjade finklädda dagens firande med champagnefrukost. Vi tillbringade sedan dagen på staden, bland mängder av folkdräktsklädda män, barn och kvinnor och jag kunde inte låta bli att undra hur våra grannar kan vara så mycket bättre på nationaldagsfirande än vi svenskar. På kvällen grillade vi ute ett stort gäng och spisade vinylskivor på bärbar gammal grammofon.

Två dagar blev det i Oslo och när vi kom hem hade vi fortfarande lite av helgen kvar. Det blev en traditionell lördagskväll på stan, med medföljande traditionell söndagsseghet dagen därpå. Men med hjälp av lite potatisgratäng, dvd-film och soffmys, kändes det ändå som ett bra slut på en bra helg. Och nu, nya tag på en ny vecka. En vecka utan varken halvdagar eller ledigt. Jag biter ihop....

Helger

Måndagsmorgon, och även om det alltid är lika svårt att komma upp och lika segt att knäppa på datorn på jobbet, känns det inte lika mörkt som det brukade. Delvis såklart för att det de facto är ljusare, men främst för att helgerna är av en liten annan karaktär nuförtiden. Visst vaknar jag fortfarande bakis och undrar om jag sade något dumt kvällen innan, och visst får jag fortfarande ångest över att jag bakisdegat bort en hel helg, men med en stor skillnad. Jag har sällskap i alla de känslorna, och jag vaknar aldrig ensam.

På några månader har jag tagit klivet ut ur singellivet, och jag kan inte påstå att jag saknar det. Om man bortser från det rent emotionella, hur jag känner och hur det pirrar - vilket mer är dagboks- än bloggstoff - så är det många praktiska skillnader. Att det fanns tid för en människa till i mitt fullspäckade liv, det hade jag knappt trott. Men man gör omprioriteringar, och konstigt nog tycker jag inte att jag saknar något. Jag vet inte vad det var jag gjorde tidigare som jag inte gör nu, men tvåsamheten känns som en naturlig och härligt välkommen del av mitt liv nu. Och att vakna tillsammans varje morgon, varje dag. Med armar runt mig, en kropp som redan känns förunderligt välbekant och en blå blick som välkomnar mig in i en ny dag. En dag som alltid börjar lovande. Varje dag.