Femårsplanen

1999, när jag skulle flytta till New York fick jag en Mina Vänner-bok av mina vänner. En sån där vuxenversion där man skulle samla vuxenpoäng och fylla i en massa kloka saker som sin favoritdrink (Gröna hissen tror jag det var då, Fidel Castro nu. Things change. Thank God) och tre saker man hade velat uppfinna (Tampongen, telefonen och internet). En fråga var: Vad gör du om fem år?. Jag svarade: "Är framgångsrik reklamkvinna i karriären, har funnit mannen i mitt liv och börjar planera för familj".

Fem år senare, dvs 2004 var jag tvungen att se om jag nått mina mål. Jaförfan.

Mannen i mitt liv har jag ju hittat. Massor med gånger. Det är inte svårt för en man att vara perfekt i mina rödkantade ögon kvart i fem på morgonen. Jag vill minnas någon sen kväll på Halv Trappa för en massa år sen där jag fick för mig att jag kände nånting alldeles speciellt för en kille i baren och skickade ett sms till Lina som lydde: "Dan Lina (nåt fel på stavningsprogrammet i mobilen, haha), jag tror jag har funnit pappan till mina barn". Hängde som ett plåster på killen i fråga under resten av kvällen och ungefär kvart i ett skulle jag gå på toa och han också. Vi bestämde träff utanför efteråt. Jag kom ut men han var inte där. Så jag väntade. Och väntade. Och väntade. Sen kom jag på att vi måste ha missat varandra och att han nog gick runt och letade efter mig. Så jag tog ett varv runt stället och letade. Och ett till. Och ett till. Jag kunde se bilden som i en film filmad ovanifrån där vi båda gick runt i cirklar som aldrig möttes och letade efter varandra. Jag letade tills stället stängde och jag tvingades erkänna mig dumpad och ge upp. Men tro nu inte att jag lät pappan till mina barn slippa undan så lätt. Skam den som ger sig. Tog fram telefonkatalogen när jag kom hem, letade upp hans namn som jag snappat upp från hans kreditkort och ringde upp honom på stört. Inget svar. Nästa morgon hade jag fortfarande inte riktigt släppt det där så jag ringde igen, denna gång med skyddat nummer. Nu svarade han. Och jag presenterade mig artigt och frågade vart han tagit vägen kvällen innan. Han hade flickvän visade det sig, och hade gillat mig lite för mycket. Så han hade flytt fältet. Jag kände mig lite nöjd över min handlingskraftighet och den lilla komplimangen och lade på luren med ett bakfullt leende. Det kallas visst closure. Eller stalker. Inte så noga med detaljerna.

Planera för familj gör jag ju hela tiden. Mest andras familjer men ändå. Och min egen Olivia är ju extremt välplanerad med både ljusbruna lockar och tuff attityd. Så inte är det något fel på familjeplaneringen inte.

Men okejdå. KARRIÄREN har jag väl för sjutton gubbar lyckats med iallafall. Chef innan trettio, många väääldigt viktiga möten och allvarsamt bistert rynkad panna framför datorn (när jag skriver blogg..). Och jäkligt höga klackar. Känns också extremt karriärsmässigt.

Kan man få fem år till på sig på de övriga punkterna...?

Slumber party

Vad härligt det är att få vara lite pubertal ibland. Över en Fidel Castro härom veckan kom Stella, Lina och jag på hur mycket vi saknar vårt fjärde hjul som svikit oss och flyttat ned till Göteborg. Så genom snabba sms beslutades att nästa helg skulle vara en tjejhelg hos Lina som passande nog skickat iväg Jensa på grabbhelg. Han skulle dricka whiskey med pappa och bror i fjällstuga. Vi planerade mjukisbyxor, svullande, rödvin och prat inpå småtimmarna i lägenhet i City. Samma tanke, olika utföranden. Så vi laddade med rödtjutsdunken, handlade omåttliga mängder glass och chips och väntade in Sannas tåg på fredagskvällen. Stella dök upp direkt från jobbet och jag bytte jeansen mot mjukisarna. Tyvärr hade vi haft vår stora kundfest på jobbet kvällen innan, och trots att jag tyckt mig ta det ganska lugnt, hade jag tydligen fått i mig en del gratissprit ändå, och var allt annat än pigg på fredagen. Så efter några timmars härligt prat under fläkten i köket (de med vin, jag med vatten), var jag tvungen att lägra soffan. Somnade sakta in till sorlet av mina bästa vänners prat i köket... Och vaknade någorlunda utsövd vid halv tolv och återupptog snackandet. Men somnade igen på soffan lite senare, innan vi gjorde i ordning madrasserna på golvet och somnade i en liten hög (eller njae, på rad snarare) vid fyratiden.

Nästa morgon vaknade jag ganska utsövd och bakade scones till mina tjejer. När de vaknade till doften av nybakat (det bor allt en liten husmor i mig ändå), dukade vi upp världens frukost och drack kaffe till candle lights. Tittade ut på den regniga Regeringsgatan och tyckte att livet kändes rätt gott ändå. Vi kom ut ur lägenheten tillslut och tog oss mot Kulturhuset för att insupa lite kultur. En sväng på stan var planerad efteråt, men i det ruggiga ösregnet fick vi klaustrofobi av alla horder med människor och tog bara en latte på ett litet öde fik, innan vi tog oss tillbaka till lägenheten utmattade av dagens bestyr. Av med blöta jeans och ned i mjuka fleecebrallorna igen. Och så middag, rödvin och mera prat. Gitarren åkte fram och låttexterna som vi brukar hamna i efter några glas. Blind Melon "All I can say is that my life is pretty plan... No rain". Majsan, vi saknade dig då. Skrev ett litet brev. Kan du skicka din adress? Sen övergick vi till piano och dans innan vi återgick till gitarren och tillslut landade i soffan igen där blandade grogg när vinet var slut. Och sen krypa ned på madrassen för att somna framför en film.

På söndagsmorgonen började helgen lida mot sitt slut. Fick lite tonårig ont i magen över att det roliga var över, men när jag lämpat Sanna vid tåget, kände jag mest bara värme och kärlek och gratulerade mig själv till att ha sådana härliga vänner att 48 timmar non stop känns för lite. Nu är nivån återställd och jag klarar säkert någon månads distans tills vi gör om det igen. Vi hann iallafall med några vitala saker under helgen, förutom frossande i Rocky Road. Så som att översätta Baby got Back ("I like big butts") till brittiska ("I raaaather prefeear full size posteriors") och införa nya stridsrop ("SARUMAAAN!").

Oj, vad jag somnade gott i min egen säng igår kväll. Har nog fortfarande inte riktigt återhämtat mig från all glass. Men leendet sitter kvar. Love.