Torsdag

Jag var i London i helgen. Det var kul, shopping, promenader, och alldeles för mycket fredagsvin, men såhär några dagar efteråt har jag nästan inga minnen. Konstigt att vissa ställen lämnar sådant avtryck medan vissa bara passerar. Buenos Aires bultar fortfarande i mitt bröst. New York kommer alltid att vara min största kärlek, Paris min barndoms resemål. När jag var liten trodde jag att Paris var ett land.

Mitt pass gick sönder på resan. Hela huvudbladet ramlade ut, och den barska poliskvinnan i passkontrollen sade att jag inte får resa mer på det. Tur att det inte skedde under Argentinaresan. Tänkte jag först. Sen kom jag på att det kostar 1000 spänn att skaffa ett nytt. Sen kom den riktiga fasan, när jag insåg att när mitt nästa pass går ut kommer jag att vara 42. Fyrtiotvå. Ångest.

Våren har kommit tillbaka nu. Men innan dess hann det snöa två gånger till. Bara en endaste gång kvar, om man ska tro mammas gotländska väderspåkvinna. Satt på Dramatentrappan med en sallad på lunchen. Tittade på alla perfekta människor. Vissa var så perfekta att de verkade ha svårt att gå. Så var det iallafall inte i London, där man skönt nog kunde spana in allehanda operfekta människor. Bland annat en äldre man i tighta träningsbyxor med fullstoppade fickor, vilket gav honom grova ridbyxlår. Till det hade han nedstoppad t-shirt och loafters utan strumpor. Det var skoj.

Korrigering

Enligt min vän Erika, heter det inte vurpig utan urpig. Vurpig är "när man har klänningar som man trillar och snubblar i". Det gör jag iochförsig också, men inte just i detta fall. "Urpig = Ett lite äldre uttryck för läckerråtta som en del 40-plussare använder". Tack Erika!
Jag har fått en del språkliga korrigeringar på sistone. Antar att det är pay back time efter 31 års språkfascistande. Som det säkert inte heller heter.

Burrrr

Jag tar tillbaka vad jag skrev i förmiddags. Jag vill inte alls hellre vara ute än inne. Var ute på lunchen, och konstaterade att det är skitkallt och ruggigt och inte alls så skönt som det varit på sistone. Jag frös i min lilla vårkappa och dessutom kände jag mig fånig och piffig i den lilla vita kreationen. Ville bara hem och slänga av mig klänning och stövlar och nylonisar och hoppa ned i mina sunkjeans. Men så sade tanterna på jobbet att jag såg vurpig ut, för kjolen är ganska kort. Då kändes det lite bättre (hellre våpig än damig), men jag längtar fortfarande efter ombyte. Gillar inte när jag känner mig utklädd. Men jag kanske ska ta den lilla höstkänslan och försöka omvandla till lite arbetsmoral. Nu när ändå vårpirret tillfälligt försvunnit. Dags att sätta igång. Igen.

Arbetsmoral

Jag vet inte om det bara går att skylla på våren, och att man hellre vill vara ute än inne, men min arbetsmoral är extremt låg för tillfället. Jag känner mig som en kille. Ni vet, snackar mycket, lyckas se extremt busy ut med rynkade ögonbryn framför datorn, och presterar ett minimum. Samtidigt som jag kommer undan av något slags gammalt förtroendekapital, ett slags "Julia-är-ju-alltid-så-duktig"-uppfattning. Jag presterar extremt dåligt under allt annat än press, som att jag anpassar mig till tempot och bara sackar av så fort det blir lite lugnare. Just nu är det mesta av mitt kundjobb gjort och vad som återstår är minst lika viktigt, men inte lika bråttom. Jag har en massa långsiktiga utvecklingsfrågor att ta tag i, och jag får inte riktigt arslet ur. De flesta anser mig nog vara strukturerad, men ingen vet vilket extremt kaos som döljer sig bakom en någorlunda städad yta. Skärpning. Nu måste jag ta tag i den här dagen!

I got sunshine

Solen skiner lite överallt idag. Den lyste rätt in i själen på mig när jag gick till jobbet i morse. En liten fjäril fladdrade runt i min mage och lekte tafatt med solstrålarna. Jag gick hela vägen i min svarta, alldeles för varma vinterkappa och stannade några gånger på vägen och tog av mig plagg efter plagg. Vantar, kofta, halsduk... För varje plagg som föll tilltog det lilla pirret. Folk jag mötte på vägen tittade lite konstigt på min leende promenad till jobbet, där jag gick och svängde med skopåsen och sjöng med i sångerna från podden. Men solen sken så starkt och texterna gick rätt in i kroppen på mig. Melodin rann ned genom öronen, strömmade ned i halsen, ned i magen där den mötte den lilla fjärilen. De tilltog båda i styrka och jag fick behärska mig för att inte ta hoppsasteg. Lyxade till det med en finlatte hos italienaren på Birger Jarlsgatan på väg in på kontoret. När jag satte på datorn kom jag på att det är fredag den 13:e idag. Den kunde ha börjat sämre.

Påsk

Vår trodde jag. Och vaknade upp till vyn av en snötäckt gård imorse. Till råga på allt med en dunkande huvudvärk. Tjejmiddag på påskdagen och alla tomma flaskor och glas i mitt kök, talade sitt tydliga språk. Vi hade jobbat bra. Påsk ska ju innebära lammstek och för att få den perfekt stekt tänkte jag använda mig av min stektermometer, en maffig designsak som jag fått i en goodiebag vid tillfälle. Bara att den visade sig efter lite klurande inte vara en stektermometer, utan en vintermometer. Konstigt nog har jag använt den vid ett annat tillfälle och då lyckades jag få till en alldeles lagom tillagad stek. Det måste varit enbart på ren tur (och blindhet) eftersom den bara gick till 30 grader...

Annars har jag inte gjort mycket denna långhelg, mer än att njuta av lite långledigt och förtränga det faktum att jag har en jobbig situation att ta tag i på jobbet imorgon. Men jag har en nästan skrämmande förmåga att skjuta på jobbiga saker, och skjuta bort tankar som jag inte vill tänka. Vet inte om det är hälsosamt eller inte, men det får mig att slippa tänka på sånt jag inte vill just då och väldigt väldigt sällan tar jag med mig jobbet hem. Å andra sidan medför det en skrämmande benägenhet till "procastination", vad nu det bäst översätts till. Men den frågan kan vi ta någon annan gång, nu längtar soffan efter mig... Och snön smälte bort och nu återstår bara fyra snöoväder denna vår. Om nu skrocket stämmer.

Beware of the cracks

Vår innebär återträdande in i cykelsäsongen, och plötsligt är jag inte ensam i cykelbanorna längre. Vi är många som slirar runt i gruset som ännu inte blivit bortsopat och tävlar om att komma först till rödlysena. Jag har ingenting emot att dela cykelstråken med andra, däremot finns det syner som jag gärna velat slippa. I dessa low cut-tider ser jag alldeles för många alien eyes, peacemärken, eller helt enkelt klykor, för att kunna sova gott på nätterna. Vem vet inte att byxorna glider ned när man sitter ned och lutar sig framåt, och borde det inte tillhöra normalt vett att låta bakomvarande cyklist slippa synen av vinterblek stjärt? Tiden då det bara var gubbar med gällivare som visade klykan, är long gone och jag önskar att jag slapp alla dessa stjärtar som första syn varje morgon.

Annars har det inte snöat igen, men väl haglat. Det var konstigt väder igår med sol och hagel på samma gång. Jag räknar det som snö nummer tre och hoppas att det ska vara nog snart och bli vår på riktigt. Idag var det förvisso soligt men blåsigt som satan. Jag satte mig med en bok och en kaffe på en uteservering och njöt lite i solen. Var tvungen att ta en cig ur ett gammalt paket som jag hittat i en handväska från i somras. Inte för att jag var sugen, men bara för att det liksom passade in. Det var skitäckligt. Torr och sträv och jag skämdes inför alla andra som satt där och inte rökte. Fimpade ganska snabbt, tror inte jag är en dagstidsrökare ändå. Iallafall när jag inte är på semester.

Sköna söndag

Efter alla ångestsöndagar jag någonsin upplevt, börjar jag nu tycka att det är en ganska skön veckodag ändå. Jag lyckas oftast vara rätt produktiv de helger jag inte ligger och gnyr av bakfylla. Den här helgen sken solen och det kändes vår i hela kroppen. Jag bakade judisk kaffekaka till fika på jobbet imorgon, stortvättade och damsög bakom soffkuddarna. Klämde några avsnitt av Sex & the City som jag lånat av Å, tog en promenad, shoppade en billig liten klänning på Millers, lyssnade på mina nyinköpte skivor på podden, och kokade kaffe till mamma som kom förbi en sväng. När produktiviteten avtagit efter att jag lagat och ätit middag, tog jag en tupplur på soffan och vaknade fylld av den vanliga rastlösheten. Så jag gjorde något jag mycket sällan gör en söndagskväll halv åtta. Gled ned i löpartightsen och stack till gymmet. Jag trodde nog jag skulle vara nära nog ensam där, men icke. Fler än jag svettades på löpbandet, och efter en halvtimme spurtade jag och höll nästan på att kräkas upp middagen. Så jag körde lite mage och axlar och gled sen hemåt. Och nu ska jag bara ligga på soffan resten av kvällen och inte tänka på att jag ska köra en oförberedd dragning för företaget imorgon bitti. Tack och lov för korta påskveckor, snart är det helg och söndag igen...